Har människan en fri vilja?

  Av Lisbeth Gustafsson


Antologin Fri vilja och mänskligt ansvar - illusion eller verklighet? (Red. Alf Linderman och Hans Liljenström, Fri tanke) ställer läsaren inför viktiga och allvarliga frågor i en tid när vi vet att något måste hända med våra vanor och värderingar om vi inte ska riskera kommande generationers livsmiljö. Det finns ett citat i boken som är ungefär så här: Om det behövs små förändringar, ändra hur du gör i världen. Om det behövs stora förändringar, ändra hur du ser på världen.

Just detta - behovet av synvända - är det mest utmanande för mig, inte bara med boken, utan med det senaste seklets alla nya forskningsrön. Synvända från linjärt tänkande med kontinuitet och beständighet till förändring som tillstånd, diskontinuitet genom kvantsprång, kaosfenomen, komplexitet,  emergens o.s.v.

Kan vi ens omfatta konsekvenserna av dessa vetenskapliga revolutioner?  Vi fick lära oss om naturlagarna, om lagbundenheter som skapar ordning. Men hur kan vi förstå hela evolutionens, neurofysikens eller kvantmekanikens inflytande över vårt sätt att tänka eller fatta beslut?

För mig är det paradoxen som tankefigur som är den stora utmaningen. Att motsatser inte utesluter varandra i nya bilder av världen - utan låter sig förenas. Att frihet och bundenhet hänger ihop i våra kroppar – och i världen som gemensam kropp.

Jag tänker på Stanfordprofessorn, neurobiologen Robert Sapolsky (förtjänstfullt intervjuad av journalisten Agneta Lagercrantz här i boken). Sapolsky är helt övertygad om att människan inte har någon fri vilja – och lika fullt övertygad om att hon kan förändras till att göra gott.

Han ser t ex brottslingar som biologiskt skadade personer som egentligen inte kan ställas till svars för sina handlingar. Han jämför brottslighet med epilepsi som det tog några hundra år att förstå att den är ett biologiskt problem, att epilepsi en sjukdom. Den synvändan kommer vi att göra också på andra områden framöver, enligt honom.

Sapolsky är biologisk determinist men anser ändå – det är det paradoxala – att vi kan påverka det biologiska systemet med våra matvanor, vila, uppfostran, kultur osv. Vi kan lära oss att hejda destruktiva impulser, hjälpa hjärnan att byta perspektiv, låta oss inspireras av goda exempel eftersom det påverkar nervbanorna.

Det kan ta decennier men också gå på en sekund. Hans stora exempel är den engelske 1700-tals teologen John Newton som gjorde sig en förmögenhet på slaveriet. Och sedan engagerade sig för att slaveriet skulle avskaffas, blev präst och till sist skrev psalmen Amazing Grace.

Hur är det då med den fria viljan i förhållande till religion och religiös verklighetsförståelse? Här inställer sig frågan vad som menas med fri vilja. Handlar det om att vi är fria att göra som vi vill? Eller är det något annat?

Jag tänker på Dag Hammarskjölds parafras på bönen Fader vår i Vägmärken:

Ske din vilja - icke min

Tillkomme ditt rike -  icke mitt.

Eller författaren och folkbildaren Emilia Fogelklous ord (1956):

Jag vill inte vilja

Och ej icke-vilja

Men viljas vill jag

Av mitt väsens Gud 

Livshållningar som går ut på att frivilligt avstå sin egen vilja. Genom klosterlöften eller av egen önskan att leva ett mottagande, kontemplativt liv. Att vara i relation med det som man uppfattar tillvarons grund.

Ärkebiskop Antje Jackelen, som själv har lång erfarenhet av dialogen mellan religion och naturvetenskap, utmanar i boken naturvetarna att komma vidare ur gamla låsningar vid hjärnan som ett slutet fysikaliskt system. ”Med Darwin hade biologin sin Newton. Nu väntar den på en Einstein.”

På samma sätt är det, enligt Antje Jackelen, dags för teologien att komma ur låsningen vid en föråldrad världsbild – och föråldrade gudsbilder. Tänk Gud som nätverksbyggare, föreslår hon, på en gång transcendent skapare  och immanent kreativ energi. Eller tänk på dansen som metafor för relationen till livet och livskraften.

Det är för mig en intressant och viktig koppling mellan ny verklighetsförståelse och klassisk mystik tradition. Jag tänker på 1200-tals mystikern Mechthild av Magdeburgs dikt om dansens betydelse. Är hon fri och ansvarig för sitt handlande – eller inte?

Jag kan inte dansa, herre

men jag kan det om du leder mig.

Då dansar jag in i kärleken

och ur kärleken in i kunskapen

och ur kunskapen in i jublet

och ur jublet

dansar jag

utöver och bortom

alla mänskliga sinnen.

Där vill jag stanna, fastän väl jag vet

att jag måste strida vidare

här på jorden.

Var landar jag då själv i fråga om den fria viljan? Illusion eller verklighet? Jag tilltalas nog mest av Hans Liljenströms tanke när han som avslutning på sitt kapitel i boken kvalificerar en vanlig enkel varseblivning till ett existentiellt vetande. Han skriver att den existentiella upplevelsen av att finnas till och att vara medveten i grunden är det mest övertygande argumentet för den fria viljans existens.  Visst kan vår vilja begränsas av olika faktorer, till exempel att vi inte vet vad vi vill. Men det hindrar inte att vi i alla fall i princip, har möjlighet att tänka och handla fritt.  

Låt oss åtminstone hoppas att det är så!

 

Kontemplation - vad innebär det?

 

Av Ted Harris  

2000-talet bevittnar ett växande intresse för kontemplation. Uttryck som ”kontemplativ praktik”,
”kontemplativ utbildning” och till och med ”kontemplativ neurovetenskap” förekommer oftare
än vad som var fallet under andra hälften av 1900-talet. Ted Harris, präst och Franciskan
av tredje ordern, reflekterar över begreppet kontemplations aktualitet och betydelse.


Kontemplativa institutioner har inrättats, särskilt inom det amerikanska samhället,
till exempel Naropa university Boulder, Colorado, The Center for Contemplative Mind
in Society, The Contemplative Studies Initiative, Brown university, Contemplative Sciences
Center, Virginia university, Mind and Life Institute och Contemplative Science Research Centers.  

Forntida tänkare som Platon och Aristoteles använde ”kontemplation” (grekiska theoria) för
att beteckna ett medvetandetillstånd som överskrider varseblivning av den yttre materiella                                världen och intuition av icke-materiella realiteter som godhet och skönhet. Platon menade
att en immateriell själ kan skåda idévärlden och Aristoteles ansåg att den rationella människan
kan skåda gudomliga ting. De trodde på människans förmåga att transcendera både varseblivning
(grekiska aesthesis) och intuition (grekiska noesis) och att delta i den yttersta verkligheten.  

Detta metafysiska synsätt vidareutvecklades av kristna mystiker som Dionysios Areopagita,
Meister Eckhart och Johannes av Korset. Inom klosterrörelsen förekom övningar som lectio divina
– läsning av andliga texter och det långsamma och noggranna reflekterandet över innehållet
– och askes – suspension av världsliga saker och föreställningar. Fysisk och mental askes betraktades
som vägar till hjärtats renhet, ett liv i villkorslös kärlek såsom det exemplifierades av
Franciskus och Klara av Assisi.  

I vår tid är ”kontemplation” sammankopplad med övningar som mindfulness, meditation och
yoga och individer som Herbert Benson, Dalai Lama, Jon Kabat-Zinn, Thich Nhat Hanh, Richard
Davidson och Daniel Goleman. Det vi ser idag är en förskjutning från metafysisk idealism,
det vill säga den immateriella själens skådande av den yttersta verkligheten, mot icke-reduktiv
naturalism, det vill säga holistiska aktiviteter som förbättrar individers fysiologiska, psykologiska
och existentiella välbefinnande. Dessa aktiviteter ökar individers uppmärksamhet och medkänsla
samtidigt som de minskar stress, vilket uttrycker sig i förändringar i hjärnans elektrokemiska
aktivitet och förändringar i hjärtfrekvensen. Genom att frivilligt rikta sin uppmärksamhet mot
positiva mål, upplever individer en minskning i onödig fysisk spänning (stress) och psykisk
oro (ångest).  

Denna moderna kontemplativa rörelse återspeglar en förändring i västerländsk sensitivitet och
uppmärksamhet. Klimatkriser, folkhälsoproblem, sociala spänningar och existentiell oro är
utmaningar som tvingar oss att ifrågasätta vår materialistiska syn på livet. Det finns en växande
medvetenhet om att vi kan forma vår framtid och att det är sammanbundet med den medfödda
kapaciteten för kontemplation. Vi behöver hitta adekvata metoder och verktyg som kan utveckla
denna kapacitet. 




 

 


Dags att byta världsbild

Vår tids allvarliga utmaningar kommer inte att kunna bemötas utan
medvetandeförändring, menar Hans Liljenström, professor i biofysik, och Hans
Gunnar Adén, f d ambassadör och meditationslärare. De pekar på att det nu
behövs en holistisk världsbild som visar hur allt hänger samman och utvecklas.

Sommaren 2018 drabbades Sverige av en värmebölja av sällan skådat slag. Torka
och förödande skogsbränder blev följden, vattenbrist och nödslakt på sina håll.
Även i andra delar av världen föreföll klimatet ha kommit i olag: häftiga skyfall
och orkaner härjade med översvämningar som följd, rekordhöga temperaturer
uppmättes på många håll med torka och skogsbränder i spåren. Moder Jord
tycktes ha fått feber.

Eftertankens kranka blekhet gav sig till känna i samhällsdebatten. Förslag till
åtgärder lades fram, krav på handling framfördes. Men sällan analyserades
bakomliggande drivkrafter, värderingar och perspektiv som lett fram till och
ligger till grund för ohållbar resursförbrukning, kraftiga luftföroreningar,
nedskräpning av världshaven och annan miljöförstöring. De motåtgärder som
föreslagits berör knappast de verkliga orsakerna till dessa negativa företeelser
utan avser nästan uteslutande bara symptom på de problem som börjat visa sig.
Grunden till problemen är ju inte följden av tillfälligheter utan resultatet av ett
ohållbart tillväxttänkande och en förlegad världsbild. Klimatkrisen har inte dykt
upp ur tomma intet.

Hur hamnade vi här?

Det är hög tid att kritiskt granska den människosyn och den världsbild som har
varit förhärskande i våra västerländska samhällen sedan naturvetenskapens
framväxt under 1600-talet. Under övergången från traditionellt till modernt
tänkande i västerlandet leddes tankeströmningarna i den västerländska
civilisationen in på villovägar. Tron på förnuftet och vetenskapen ledde till
materialism och reduktionism: verklighetens inre, subjektiva dimension
reducerades till sin yttre, objektiva motsvarighet. Tillvarons insida försummades
eller förnekades helt. Man började beskriva världen som ett urverk, en maskin
som fungerade efter givna naturlagar, där framtiden helt bestämdes av det
förflutna. Världen sågs som deterministisk och reducerbar ned till sina minsta
beståndsdelar. Detsamma gällde människan. Kroppen betraktades också som en
maskin, men till en början ansåg man att det fanns en själ som styrde maskinen.

På senare tid har dock själen försvunnit mer och mer ur bilden, och människan
tycks helt och hållet kunna beskrivas som en enbart materiell maskin, som klarar
sig bra utan någon styrande själ. Själen, såsom medvetande, betraktas snarast
som en biprodukt av de materiella mekanismerna i hjärnmaskinen. Detta synsätt
har dominerat vetenskapen och samhällsdebatten intill våra dagar.
Då världen uppfattas som enbart materiell och inte som en organisk helhet som
människan är en naturlig del av, påverkas relationen mellan människa och natur
i grunden. Vetenskapen har traditionellt ansetts tillförsäkra människan
herravälde över naturen. Naturen har då betraktats som legitimt föremål för
råvaruutvinning, att utnyttjas, skövlas och förorenas efter behov. Från att
ursprungligen ha upplevts som besjälad har naturen blivit del av en materialistisk
mekanistisk världsbild, där magin försvunnit ur tillvaron.

Det rationella förnuftet har setts som enda värdefulla instans i människans natur.
Intuition, känsla och andlighet har nedvärderats och försummats. I sin iver att
utmåla den traditionella kristendomen som ovetenskaplig har materialismens
företrädare förväxlat den bokstavstrogna och mytologiska tolkningen av
kristendomen med all typ av andlighet. Följden har blivit att det moderna
samhället har undanträngt tillvarons djupare dimensioner. Det har uppstått en
utbredd sekularisering bestående av en oreflekterad form av scientism
tillsammans med en snedvriden bild av religion och andlighet. För många har
naturvetenskapen förvandlats till ideologi och livsåskådning med anspråk på att
kunna beskriva och förklara tillvaron i dess helhet. Men vetenskapen har inga
svar på filosofiska och existentiella frågor. Ett tomrum har uppstått i den
västerländska kulturen, ett tomrum som givit upphov till utbredd existentiell
ångest.

Tre vetenskapliga revolutioner

Under 1900-talet har dock tre stora vetenskapliga revolutioner ägt rum, som
borde fått den mekanistiska världsbilden på fall. Genom relativitetsteorin som
Einstein formulerade i början av 1900-talet beskrevs plötsligt världen på ett helt
nytt sätt. Företeelser i världen kan ses som relativa till en observatör. Tid och
rum förändras i förhållande till en rörelse, en hastighet som en observatör (eller
ett objekt) färdas med. Ungefär samtidigt växte en annan vetenskap fram,
kvantfysiken, där observatören också spelar en roll för utfallet av ett experiment.
Relationen mellan observatören och det observerade började diskuteras på
allvar, och människan beskrevs som en deltagare i ett deltagande universum.
Den tredje vetenskapliga revolutionen innebar insikter om komplexa system, och
begrepp som emergenta fenomen, självorganisation och kaos blev en del av vår
vetenskapliga förståelse av världen. Urverket som metafor byttes nu (i princip)
ut mot ett organiskt nätverk, som bättre beskriver hur relationer mellan olika
delar i ett system utvecklas dynamiskt och tillsammans.
En holistisk världsbild började växa fram i vetenskapliga kretsar under 1900-talets
andra hälft, men många utanför dessa kretsar tycks ha missat detta. Istället har den föråldrade
mekanistiska världsbilden fortsatt att dominera mycket av vår tids tänkande.
Dagens samhälle kännetecknas av ett ensidigt fokus på objektivt beskrivbara
modeller av verkligheten. Dessa yttre aspekter av verkligheten, som är föremål
för naturvetenskapernas undersökningar, måste dock kompletteras med dess
insida, som beskrivs av bl.a. humanvetenskaper, konstnärliga och andliga
traditioner. Mänsklighetens visdomstraditioner behöver återuppväckas och
uppdateras. Varken naturen eller människorna tål i längden att behandlas som
själlösa varelser. Hänsyn till miljö och hälsa kräver ett annat tänkande, ett
förhållningssätt som förutsätter en icke-materiell dimension i tillvaron, en
verklighet bortom det synliga och mätbara.

Den världsbild som vuxit fram under naturvetenskapens första århundraden har
varit framgångsrik när det gäller vår förmåga att kontrollera och hantera vår
värld. Den har lagt grunden för den materiella tillväxt och det välstånd som
industrialiseringen lett fram till. Men något viktigt har gått förlorat i den bilden:
subjektet, eller medvetandet. När man tror att allt som är verkligt kan
objektifieras och mätas, försvinner subjektet från beskrivningen och bedöms
som ovidkommande, och närmast störande. I den mån ett medvetet subjekt
existerar uppfattas det endast som en passiv betraktare av världen, utan
möjlighet att aktivt kunna påverka den. De allvarliga, för att inte säga
livshotande, utmaningar som våra samhällen nu står inför, kommer inte att
kunna bemötas på ett i längden konstruktivt sätt, förrän vi förändrat vår
inställning till verkligheten. Vi kommer att bli tvungna att förändra vårt
medvetande. Det är i människors medvetande som transformationen till ett
hållbart samhälle tar sin början.

Materia och medvetande

Subjektet, såsom ”observatör” kom in i relativitetsteorin och kvantmekaniken
för över hundra år sedan, men det var egentligen först i början på 1990-talet som
medvetandet släpptes in i de vetenskapliga finrummen. Medvetandet ses nu
som något som kan studeras vetenskapligt, även om det råder delade meningar
om dess möjliga roll i tillvaron och evolutionen.
Tidigt ansågs endast människan vara medveten, medan djur och växter inte var
det. Under 1900-talet växte insikten fram att åtminstone alla däggdjur och
troligtvis fåglar har ett medvetande som i någon mån påminner om människans.
Men det finns idag de som menar att även insekter och andra enklare organismer
har någon form av medvetande. Kanske äger all materia någon grad av
medvetenhet? Kanske är materia och medvetande aspekter av samma verklighet
som fundamentala egenskaper i universum. Detta är grundidén i den alltmer,
även i vetenskapliga kretsar, populära panpsykismen. Där finns också tanken att
medvetandet utvecklas i takt med att de materiella strukturerna blir alltmer
komplexa, och att även olika medvetandetillstånd kan utvecklas på individnivå,
vilket också påvisats experimentellt.

Att tillerkänna medvetande en existens på samma nivå som materien är
revolutionerande för en naturvetenskapligt präglad världsbild. I själva verket
innebär det slutet för den materialistiska reduktionismen som varit förhärskande
i den mekanistiska världsbilden. Istället blir det alltmer uppenbart att en holistisk
världsbild, som beskriver världen på ett mer organiskt holistiskt sätt också ger
utrymme för ett medvetande som aktivt kan interagera med den materiella
världen. Eller snarare, att materia och medvetande kan ses som en helhet på
liknande sätt som den helhet rummet och tiden utgör i relativitetsteorin.

Medvetande och ansvar

Den mekanistiska världsbilden, där endast deterministiska naturlagar och slump
kan förklara händelser i världen, ger inget utrymme för medvetandets aktiva roll,
för fri vilja. Utan fri vilja kan vi dock inte ha något egentligt ansvar för våra
handlingar eller för den värld vi formar. Dagens vetenskap räcker inte till för att
förklara medvetande eller dess relation till hjärnan/materien, och allra minst till
dess möjliga aktiva roll i tillvaron. Vetenskapen behöver därför utvidgas och
kompletteras med insikter från andra traditioner för att det mest centrala hos
människan, medvetande och fri vilja, ska rymmas i en mer allomfattande
världsbild.

Ansvar, moral och etik är centrala aspekter av de flesta andliga traditioner och
är av stor betydelse för en hållbar samhällsutveckling. En holistisk världsbild och
livsåskådning bör kunna inkludera även en andligt existentiell dimension. Ett
slags andlighet bortom de traditionella religionernas symboler och begrepp,
bortom bekännelser av visst trosinnehåll och fixering vid olika läror. Denna typ
av andlighet finner vi hos mystiker inom alla religioner, där det kontemplativa
arvet hålls levande. Här tillhandahålls också andliga övningar som kan leda till
medvetandeförändring. Mindfulness och meditation erbjuder beprövade
hjälpmedel i en sådan mognadsprocess.

Det är dags för dagens samhälle att till fullo byta ut den mekanistiska
världsbilden mot den holistiska, att byta ut den förhärskande maskinmetaforen
mot en mer fruktbar organisk nätverksmetafor för att beskriva hur allt hänger
samman och utvecklas. Vi måste erkänna medvetandet som en central och
betydelsefull del av vår verklighetsbeskrivning. Samhället måste ta sitt ansvar
och skapa förutsättningar för att livslång, individuell utveckling och bildning
stimuleras. Vi behöver bistå en sund evolution genom vår egen utveckling till
högre medvetandenivåer. Vår och planetens framtid beror på hur vi lyckas med
detta.

Hans Liljenström                                                                
Biofysiker, professor vid SLU                                              
och föreståndare för Agora for
Biosystems
Hans Gunnar Adén
F d diplomat, författare och meditationslärare