Medveten vila (att vara i kärlek)

Av Ted Harris

Det har blivit alltmer vanligt att framhålla att för ungefär 13,8 miljarder år sedan ägde ”den stora smällen” rum och en rörelse från absolut enkelhet mot större och större komplexitet tog sin början. Enkla fenomen bildade komplexa fenomen och för ungefär 3,7 miljarder år sedan uppkom livet på jorden. För ungefär 500 miljoner år sedan uppstod organismer med hjärnor, det vill säga system av neurala nätverk med förmågan att ta emot sensorisk information, bearbeta sensorisk information och bestämma organismernas interaktion med den fysiska omgivningen. Det har också blivit alltmer vanligt att framhålla att en tillräckligt komplex hjärna är kapabel att generera medvetandet, ett emergent flöde av subjektivitet, till exempel upplevelser av hur det känns att vara i ett fysiskt tillstånd. Medvetandet anses vara mer än bara mönster av elektrokemiska aktiviteter och processer i hjärnan eller kvantaktiviteter i mikrotubuli. Hjärnan och medvetandet anses vara två olika aspekter av samma existerande organism. Förespråkarna för panpsykism förnekar att medvetandet är ett emergent flöde av subjektivitet. De framhäver att medvetandet är en fundamental aspekt av allt som existerar och är inte beroende av ett komplicerat system av neurala nätverk eller kvantaktiviteter i mikrotubuli. En del tänkare framhåller att den mänskliga naturen, som består av både elektrokemiska aktiviteter och processer samt ett unikt flöde av subjektivitet, är kapabel att sätta sig själv i rörelse, det vill säga, en människa kan tillskriva sin existens och sin omvärld en mening.

 

Den mänskliga naturen bestående av elektrokemiska aktiviteter och processer samt ett unikt flöde av subjektivitet anses vara kapabel att (1) ta emot sensorisk information från omvärlden, (2) bearbeta sensorisk information, (3) konstruera inre bilder eller representationer av sensorisk information, (4) bedöma vad som är relevant för den egna organismens överlevnad, (5) göra förutsägelser, (6) skapa livsvisioner och (7) handla i enlighet med en livsvision. En minskande skara av tänkare framhåller att människan också är kapabel att uppleva ett tillstånd av medveten vila, det vill säga ett tillstånd präglat av förminskad perceptuell, kognitiv och intuitiv aktivitet. I stället för att fokusera alla sina resurser och krafter på det egna jagets överlevnad och välbefinnande kan en människa modulera eller överskrida de naturliga förmågorna för att uppleva en förbindelse med tillvarons absoluta grund. Många kulturer och civilisationer är präglade av praktiker som främjar medveten vila, till exempel tystnad, andlig läsning och stillhet.

 

Medveten vila är en process präglad av (1) ett överskridande av jagmedvetenhet, (2) en upplevelse av absolut stillhet och (3) en upplevelse av intimitet eller förening med tillvarons absoluta grund. I medveten vila blir en människa upplyst och inspirerad att aktualisera sin bästa och högsta potential, till exempel, ett liv i villkorslös kärlek. Medveten vila kan bidra till mänsklig blomstring (eudaimonia).

I den västerländska civilisationen har man använt ordet ”kontemplation” (theoria) för att beteckna tillståndet av medveten vila. Redan under antiken hävdade filosofer som Platon och Aristoteles att varken sinnesförnimmelse (aisthesis) eller intuitionens (noesis) lägre funktioner är kapabla att ge människan kännedom om tillvarons yttersta dimension och delaktighet i det högsta goda. Människan måste ta ett språng bortom sinnesförnimmelse och intuitionens lägre funktioner.  

 

Platon ansåg att tillvarons yttersta dimension, Idévärlden, är annorlunda än sinnevärlden och bortom sinnesförnimmelse och intuitionens lägre funktioner. Den människa som vill få kännedom om Idévärlden måste använda ”själens öga”. Han skriver i Faidon: ”Den som gör detta på det renaste sättet blir väl alltså den som i största möjliga utsträckning kan utnyttja enbart tänkandet när han närmar sig varje ting, utan att vare sig låta synen komma in när han tänker eller dra in något som helst annat sinne tillsammans med resonerandet, alltså den som i stället använder tänkandet självt för sig självt, rent och oblandat när han ger sig ut på jakt efter varje varande ting självt för sig självt, rent och oblandat, och som är lösgjord så mycket som möjligt från ögonen och öronen och snart sagt hela kroppen, eftersom det är kroppen som förvirrar själen och inte tillåter den att vinna sanning och klokhet om den är med.” Platon hävdar i Staten att intuitionens högsta funktion, ”själens öga”, är kapabel att varsebli tillvarons djupaste dimension. ”Själens öga” ger människan direkt kännedom om det som är, det högsta goda och det sköna, utan hänvisning till sinnesförnimmelse och intuitionens lägre funktioner.  

 

Medan Platon framhävde att det är ”själens öga” som ger människan direkt kännedom om tillvarons djupaste dimension framhävde Aristoteles att det är intellektets högsta funktion som ger oss direkt kännedom om tillvarons absoluta grund. I Aristoteles filosofi förekommer själen, livsprincipen, i växter, djur och människor. Själen är den livgivande kraften, den levande aktiviteten: växter tar upp näring; djur känner begär och obehag; människan tänker. Människan är ett rationellt eller intellektuellt djur (”zoon logon echon”). Men vad är det rationella eller intellektuella hos människan?

 

I De Anima (Om Själen) framhäver Aristoteles att intellektet är kapaciteten som transformerar sinnesintryck (det som är givet), och representationer (phantasmata) till tankar. Intellektet är en kreativ eller producerande funktion, det vill säga det abstraherar begrepp ur sinnesintryck och representationer och skapar symboler för att beteckna det som existerar. Aristoteles skiljer mellan det passiva och aktiva intellektet. Han menar att intellektets innehåll kan vara:

 

·     ”Fysiska objekt”: intellektet abstraherar sitt innehåll ur sinnesintryck och representationer.

·     ”Intuitiva objekt”: intellektet skapar sitt innehåll, till exempel första principer, ur sig självt.

·     ”Kontemplativa objekt”: intellektet skådar tillvarons absoluta grund och deltar i det högsta goda.

 

Aristoteles framhäver i Den Nikomachiska etiken att kontemplation är människans bästa och högsta aktivitet. Han skriver: ”…man skall så långt det bara är möjligt försöka bli odödlig och göra allt för att leva i enlighet med det bästa inom en. För också om det är obetydligt till omfånget, överträffar det desto mera allt annat i kraft och värde. Dessutom kan man väl anse det vara vars och ens verkliga ’jag’, emedan det utgör den bestämmande och bättre delen av vårt väsen. Och då vore det ju orimligt, om man inte valde sitt eget liv utan någon annans. Med denna uppfattning harmoniserar också det som tidigare framhållits, dvs. att det egna för var och en är det som av naturen är bäst och angenämast för honom. För människan är alltså ett liv i överensstämmelse med förnuftet det bästa, eftersom förnuftet framför allt är hennes ’rätta jag’. Och följaktligen är det också det lyckligaste.”

 

Några tänkare efter Platon och Aristoteles har framhållit människans kapacitet att uppleva ett tillstånd av medveten vila, till exempel Plotinos och Dionysios Areopagita under senantiken och Bonaventura och den okände författaren till Icke Vetandets Moln under medeltiden. Denna okände författare skriver: ”Upplyft ditt hjärta till Gud med ödmjuk kärlek, låt det vara Gud själv som du åsyftar och inte vad du vill vinna av honom. Ja, avsky att tänka på någonting annat än Gud själv, så att ingenting sysselsätter ditt intellekt eller din vilja utom Gud. Försök att glömma alla skapade ting som han någonsin gjort och ändamålet med dem, så att din tanke och längtan varken befattar sig med dem i allmänhet eller med något särskilt. Låt dem vara, och ägna dem inte någon uppmärksamhet. Det är själens verksamhet som behagar Gud mest.”

 

I modern tid inom den västerländska kulturen har det blivit vanligt att betrakta talet om medveten vila (kontemplation) som metafysisk nonsens. Förespråkarna för den reduktiva naturalismen framhåller att universum är ett stängt fysikaliskt system; immateriella eller så kallade transcendenta fenomen har ingen legitim plats i ett materiellt universum; organismer är enbart algoritmer, informationsbearbetning; allting kan reduceras till fermioner och bosoner. Vi befinner oss i ett slags ”järnbur” utan riktning och mål. Förespråkarna för den icke-reduktiva naturalismen framhåller den motsatta uppfattningen. De menar att det är meningsfullt att tala om immateriella eller transcendenta fenomen som medvetandets djupstrukturer även om ingen vet hur ”ett gytter av biokemiska reaktioner och elektriska strömmar i hjärnan ger upphov till subjektiva upplevelser av smärta, vrede eller kärlek”. De menar att verkligheten är öppen och inte stängd och att människan är kapabel att transcendera sig själv. Existentialister som Kierkegaard och Dostojevskij menar att det är möjligt och rimligt att tala om upplevelser av tillvarons djupdimension och det högsta goda. Kierkegaard skriver i Avslutande ovetenskaplig efterskrift: ”Jag, Johannes Klimakos, född i denna stad, idag trettio år gammal, rätt och slätt en människa som folk är mest, antar att för mig likaväl som för en tjänsteflicka och en professor ett högsta goda är ställt i utsikt, vilket kallas en evig salighet.”      

 

Hur ser det ut inom den kristna traditionen? I den äldre kristna traditionen uppfattade många kristna ledare kontemplationen som en hållbar väg till salighet (makarios). I modern tid har kontemplationen fått en allt mindre plats i kristet tänkande och liv. Bernard McGinn påpekar i The Crisis of Mysticism: “The real crisis came in the last quarter of the seventeenth century when the mystical interiority that threatened the Absolutist tendencies in church and state were overcome and vanquished, partly by concerted and more organized effort on the part of the anti-mystics, and partly almost by accident. When the church lost faith in the mystics and their message about finding God by interiority, the game was over. This self-inflicted wound was exacerbated by the triumph of Enlightenment rationalism in Western society. Whatever its contributions to human society, the Enlightenment and its view of the ‘Watch-Maker’ God were certainly not representative of the God of the mystics. Mysticism thus became irrational nonsense to many, a view that continues to the present.”

 

En mänsklig framtid utan innerlighet och medveten vila kommer att leda till ökad existentiell ohälsa och mänskligt lidande. Detta är ett grundtema i Kierkegaards Sjukdomen till döds. I Fruktan och bävan presenterar han kontemplationen som en hållbar väg till salighet. Kan detta vara en väg framåt för den västerländska kulturen? Jag föreställer mig en framtid där det mänskliga medvetandets djupstrukturer blir alltmer uppmärksammade, där innerlighet och medveten vila får en större plats i det kulturella livet och kontemplationen en mer central plats i kristet tänkande och liv.

 

Jag vill lyfta fram fem grunddrag i det kontemplativa livet, nämligen, förundran, förenkling, inspiration, förvandling och handling.

 

·     Förundran: en människas längtan efter den bästa och högsta aktiviteten; en människas högsta ambition.

·     Förenkling: en människas överskridande av sinnesförnimmelse och intuitionens lägre funktioner.

·     Inspiration: en människas intimitet med den yttersta verkligheten och delaktighet i det högsta goda.

·     Förvandling: en människas gudomliggörande, det vill säga hon ser livet från Guds perspektiv (sub specie aeternitatis).

·     Handling: en människas gestaltning av den gudomliga kärleken i sin vardag; ett liv präglat av självmedkänsla, medkänsla och vördnad för livet.

 

Jag anser att kontemplationen är en naturlig mänsklig aktivitet som inte är i konflikt med den vetenskapliga metoden. Kontemplationen överskrider den empiriska dimensionen genom att inte begränsa sig till sinnesförnimmelse och intuitionens lägre funktioner. Kontemplationen är en hållbar väg till mänsklig blomstring.        

   

 Har människan en fri vilja?

  Av Lisbeth Gustafsson

Antologin Fri vilja och mänskligt ansvar - illusion eller verklighet? (Red. Alf Linderman och Hans Liljenström, Fri tanke) ställer läsaren inför viktiga och allvarliga frågor i en tid när vi vet att något måste hända med våra vanor och värderingar om vi inte ska riskera kommande generationers livsmiljö. Det finns ett citat i boken som är ungefär så här: Om det behövs små förändringar, ändra hur du gör i världen. Om det behövs stora förändringar, ändra hur du ser på världen.

Just detta - behovet av synvända - är det mest utmanande för mig, inte bara med boken, utan med det senaste seklets alla nya forskningsrön. Synvända från linjärt tänkande med kontinuitet och beständighet till förändring som tillstånd, diskontinuitet genom kvantsprång, kaosfenomen, komplexitet,  emergens o.s.v.

Kan vi ens omfatta konsekvenserna av dessa vetenskapliga revolutioner?  Vi fick lära oss om naturlagarna, om lagbundenheter som skapar ordning. Men hur kan vi förstå hela evolutionens, neurofysikens eller kvantmekanikens inflytande över vårt sätt att tänka eller fatta beslut?

För mig är det paradoxen som tankefigur som är den stora utmaningen. Att motsatser inte utesluter varandra i nya bilder av världen - utan låter sig förenas. Att frihet och bundenhet hänger ihop i våra kroppar – och i världen som gemensam kropp.

Jag tänker på Stanfordprofessorn, neurobiologen Robert Sapolsky (förtjänstfullt intervjuad av journalisten Agneta Lagercrantz här i boken). Sapolsky är helt övertygad om att människan inte har någon fri vilja – och lika fullt övertygad om att hon kan förändras till att göra gott.

Han ser t ex brottslingar som biologiskt skadade personer som egentligen inte kan ställas till svars för sina handlingar. Han jämför brottslighet med epilepsi som det tog några hundra år att förstå att den är ett biologiskt problem, att epilepsi en sjukdom. Den synvändan kommer vi att göra också på andra områden framöver, enligt honom.

Sapolsky är biologisk determinist men anser ändå – det är det paradoxala – att vi kan påverka det biologiska systemet med våra matvanor, vila, uppfostran, kultur osv. Vi kan lära oss att hejda destruktiva impulser, hjälpa hjärnan att byta perspektiv, låta oss inspireras av goda exempel eftersom det påverkar nervbanorna.

Det kan ta decennier men också gå på en sekund. Hans stora exempel är den engelske 1700-tals teologen John Newton som gjorde sig en förmögenhet på slaveriet. Och sedan engagerade sig för att slaveriet skulle avskaffas, blev präst och till sist skrev psalmen Amazing Grace.

Hur är det då med den fria viljan i förhållande till religion och religiös verklighetsförståelse? Här inställer sig frågan vad som menas med fri vilja. Handlar det om att vi är fria att göra som vi vill? Eller är det något annat?

Jag tänker på Dag Hammarskjölds parafras på bönen Fader vår i Vägmärken:

Ske din vilja - icke min …

Tillkomme ditt rike -  icke mitt.

Eller författaren och folkbildaren Emilia Fogelklous ord (1956):

Jag vill inte vilja

Och ej icke-vilja

Men viljas vill jag

Av mitt väsens Gud 

Livshållningar som går ut på att frivilligt avstå sin egen vilja. Genom klosterlöften eller av egen önskan att leva ett mottagande, kontemplativt liv. Att vara i relation med det som man uppfattar tillvarons grund.

Ärkebiskop Antje Jackelen, som själv har lång erfarenhet av dialogen mellan religion och naturvetenskap, utmanar i boken naturvetarna att komma vidare ur gamla låsningar vid hjärnan som ett slutet fysikaliskt system. ”Med Darwin hade biologin sin Newton. Nu väntar den på en Einstein.”

På samma sätt är det, enligt Antje Jackelen, dags för teologien att komma ur låsningen vid en föråldrad världsbild – och föråldrade gudsbilder. Tänk Gud som nätverksbyggare, föreslår hon, på en gång transcendent skapare  och immanent kreativ energi. Eller tänk på dansen som metafor för relationen till livet och livskraften.

Det är för mig en intressant och viktig koppling mellan ny verklighetsförståelse och klassisk mystik tradition. Jag tänker på 1200-tals mystikern Mechthild av Magdeburgs dikt om dansens betydelse. Är hon fri och ansvarig för sitt handlande – eller inte?

Jag kan inte dansa, herre

men jag kan det om du leder mig.

Då dansar jag in i kärleken

och ur kärleken in i kunskapen

och ur kunskapen in i jublet

och ur jublet

dansar jag

utöver och bortom

alla mänskliga sinnen.

Där vill jag stanna, fastän väl jag vet

att jag måste strida vidare

här på jorden.

Var landar jag då själv i fråga om den fria viljan? Illusion eller verklighet? Jag tilltalas nog mest av Hans Liljenströms tanke när han som avslutning på sitt kapitel i boken kvalificerar en vanlig enkel varseblivning till ett existentiellt vetande. Han skriver att den existentiella upplevelsen av att finnas till och att vara medveten i grunden är det mest övertygande argumentet för den fria viljans existens.  Visst kan vår vilja begränsas av olika faktorer, till exempel att vi inte vet vad vi vill. Men det hindrar inte att vi i alla fall i princip, har möjlighet att tänka och handla fritt.  

Låt oss åtminstone hoppas att det är så!

 

Kontemplation - vad innebär det?

 

Av Ted Harris  

2000-talet bevittnar ett växande intresse för kontemplation. Uttryck som ”kontemplativ praktik”,
”kontemplativ utbildning” och till och med ”kontemplativ neurovetenskap” förekommer oftare
än vad som var fallet under andra hälften av 1900-talet. Ted Harris, präst och Franciskan
av tredje ordern, reflekterar över begreppet kontemplations aktualitet och betydelse.

Kontemplativa institutioner har inrättats, särskilt inom det amerikanska samhället,
till exempel Naropa university Boulder, Colorado, The Center for Contemplative Mind
in Society, The Contemplative Studies Initiative, Brown university, Contemplative Sciences
Center, Virginia university, Mind and Life Institute och Contemplative Science Research Centers.  

Forntida tänkare som Platon och Aristoteles använde ”kontemplation” (grekiska theoria) för
att beteckna ett medvetandetillstånd som överskrider varseblivning av den yttre materiella                                världen och intuition av icke-materiella realiteter som godhet och skönhet. Platon menade
att en immateriell själ kan skåda idévärlden och Aristoteles ansåg att den rationella människan
kan skåda gudomliga ting. De trodde på människans förmåga att transcendera både varseblivning
(grekiska aesthesis) och intuition (grekiska noesis) och att delta i den yttersta verkligheten.  

Detta metafysiska synsätt vidareutvecklades av kristna mystiker som Dionysios Areopagita,
Meister Eckhart och Johannes av Korset. Inom klosterrörelsen förekom övningar som lectio divina
– läsning av andliga texter och det långsamma och noggranna reflekterandet över innehållet
– och askes – suspension av världsliga saker och föreställningar. Fysisk och mental askes betraktades
som vägar till hjärtats renhet, ett liv i villkorslös kärlek såsom det exemplifierades av
Franciskus och Klara av Assisi.  

I vår tid är ”kontemplation” sammankopplad med övningar som mindfulness, meditation och
yoga och individer som Herbert Benson, Dalai Lama, Jon Kabat-Zinn, Thich Nhat Hanh, Richard
Davidson och Daniel Goleman. Det vi ser idag är en förskjutning från metafysisk idealism,
det vill säga den immateriella själens skådande av den yttersta verkligheten, mot icke-reduktiv
naturalism, det vill säga holistiska aktiviteter som förbättrar individers fysiologiska, psykologiska
och existentiella välbefinnande. Dessa aktiviteter ökar individers uppmärksamhet och medkänsla
samtidigt som de minskar stress, vilket uttrycker sig i förändringar i hjärnans elektrokemiska
aktivitet och förändringar i hjärtfrekvensen. Genom att frivilligt rikta sin uppmärksamhet mot
positiva mål, upplever individer en minskning i onödig fysisk spänning (stress) och psykisk
oro (ångest).  

Denna moderna kontemplativa rörelse återspeglar en förändring i västerländsk sensitivitet och
uppmärksamhet. Klimatkriser, folkhälsoproblem, sociala spänningar och existentiell oro är
utmaningar som tvingar oss att ifrågasätta vår materialistiska syn på livet. Det finns en växande
medvetenhet om att vi kan forma vår framtid och att det är sammanbundet med den medfödda
kapaciteten för kontemplation. Vi behöver hitta adekvata metoder och verktyg som kan utveckla
denna kapacitet.